Klockan är 11:32 en regnig måndag när telefonen ringer.

Snörvlig A: -Axxx
Mörk mansröst: -Ja, hej.
Förvirrad A: -Heeej...
Mansrösten: -Är det Axxx?
A som börjar undra vad det är för freak hon pratar med: -Jaa... vem är det jag pratar med?
Mansröst (som om det var uppenbart): -Ja, det är Lasse.
A, nu lätt obehaglig till mods: -... vilken Lasse...?
Mansrösten avbryter: -Har jag ringt fel?
A: -Ja... det har du nog.
Burdusa mansrösten: -Jaha, hej då.
Lättad A: -Hej då...

Såna här fina samtal missar man ju när man vanligtvis inte är hemma dagtid. Det är ju... synd.

Anledningen att jag är hemma dagtid är förresten att jag dragit på mig en ond jäkla förkylning, och är upptagen med att snyta mig och vara vansinnigt trött i kroppen. Det är inte så roligt, och ingen vill umgås med en heller - de skyller på nåt om baciller och sånt trams. I lördags missade jag t ex en födelsedagsfest, och igår ville inte mams komma hit som planerat. Hajar ni - min egen mamma lämnade mig att sitta ensam och uttråkad! Ja, det är ju inte konstigt att man blir rastlös, uttråkad och understimulerad. Igår när jag städade blev jag så fascinerad av en mirakeltrasa att jag nästan tänkte blogga om hur bra såna är, men jag tror ni slipper. Nämnde jag att jag är understimulerad?